Trädet
Oxeln kan kallas för vårt mest svenska träd. Den anses ha uppkommit i Sverige för 6 000 år sedan, som en korsning mellan rönn, tyskoxel och vitoxel. Genom åren har den spridit sig till länderna kring Östersjön och finns numera även i Finland, Baltikum och Nordosttyskland. I Sverige växer den från Skåne upp till Mälardalen.

I södra Sverige finns också sällsynta arter av finnoxel (Sorbus hybrida) och flikoxel (sorbus torminalis).

Bladen är tjocka, äggformade och mjukt flikiga. De har sågtandad kant och vithårig undersida. Hos unga träd är barken brungrå och slät men blir på äldre träd ljusare och får grunda fjälliga fåror. Oxeln blommar i juni och de orangeröda frukterna är mogna i september. De är ätbara och har en söt smak.

Oxeln måste ha gott om ljus och en kalkhaltig jordmån för att trivas. Den är stormtålig och har därför ofta använts som vindskyddande häckar och alléer. Oxel ses ofta vid gamla torpställen, i hagmarker och utmed vägar. Den är också ett vanligt park- och trädgårdsträd. Den blir ca 20 meter hög och omkring 100 år gammal.

Virket
Veden är gulvit och saknar kärna. Äldre träd har ibland en mörk oregelbunden ved i centrum. Virket är hårt, segt och svårkluvet. Det är känsligt för fukt och slår sig lätt vid torkning.

Oxel har använts till detaljer som utsatts för hårt slitage som kugghjul, gängskruvar, hyvlar, knoppar, handtag m.m. Tumstockar har tillverkats i oxel. Det ansågs som det bästa materialet till klot och käglor inom bowling.

Visste du att:

• I folkmun kallades bären för fisbär.
• Bären går att poppa, ungefär som popcorn.
• Slagrutor av oxel eller hassel ansågs fungera bäst om man skulle söka efter en nedgrävd skatt.